måndag 30 mars 2009

Let me count the ways

Jag kom i kontakt med Cora Sandels Albertetrilogi genom Kerstin Thorvalls delvis biografiska böcker om Signe, När man skjuter arbetare, I skuggan av oron och Från Signe till Alberte. Precis som Sandel använder Thorvall egna barndomsupplevelser och erfarenheter i sitt skönlitterära skapande. I Från Signe till Alberte, är det efterkrigstid och den unga och naiva Signe reser till Paris, bort från sin överbeskyddande och kontrollerande mamma. Boken är skriven som ett brev till Alberte som även hon tog sin tillflykt till Paris för att undkomma den snäva roll hennes släkt, och hemstad ville begränsa henne till.

Den första boken om Alberte, Alberte och Jakob, utspelar sig i nordnorge, i en småstad så pass långt norrut att solen inte stiger över horisonten under vintern och sommaren bara håller i sig i två veckor. Det är mörkt och det är kallt. Kylan och mörkret är ständigt nrävarande i Albertes trasfina hem, hon fryser men det finns inte pengar att elda. När hennes föräldrar omkommer i en dramatisk olycka får hon möjlighet att åka till Paris och i Paris är vädret precis lika närvarande som i den lilla byn i nordnorge men av helt annan karaktär. Precis som i Dostojevskijs Brott och Straff eller Camus Främlingen manifesteras huvudpersonens inre i beskrivningen av vädret och klimatet.

Jag är själv väldigt påverkad av vädret och ljuset. Nästan löjligt påverkad i hur deprimerad jag blir av vintermörkeret och att konstant frysa för att när solen kommer fram och torkar asfalten i mars blir jag kvittrande glad. Så naturligtvis är det en berättarteknik som tilltalar mig.

Leif GW Persson framförde kritik mot karaktären Alberte, han tyckte visserligen synd om henne men gillade henne inte. I en bloggkommentar här nedanför kallas hon "enerverande". Och visst, hon är ingen Lisbeth Salander eller Carrie Bradshaw. Jag skulle snarare jämföra henne med Nicki Grant från Big Love. Hon har tryckts ner av en familj och av ett samhälle som har väldigt snäva idéer om vad en kvinna får vara, men hon vill mer och har lyckats att ta sig därifrån. Men sen då? Hur gör man för att inte fastna i det internaliserade förtrycket? Det tar lång tid att läka sår från en sådan uppväxt och att försöka undvika att upprepa samma mönster.

Albertetrilogin är på ett sätt en uppfostringsroman om hur man uppfostrar sig själv till att inte vara den duktiga kuvade dottern, att sluta vara självutplånande och göra saker för alla andra men inte för sig själv. Och till slut gör hon det. Och det är därför jag gillar Alberte. Det är inte lätt och det tar tid, men till slut går det.

2 kommentarer:

Anonym sa...

ja, jag vet inte var jag ska börja... alla som jag känner älskar Alberte. och vad är dealen med att inte gilla en bok för att huvudpersonen är enerverande? Maken? Lolita? Madame Bovary?

dessutom är Albertetrilogin föremål för en briljant doktorsavhandling, det är väl bevis nog för dess storhet?

/E

Amanda sa...

Sådetså!