Jullovsläsning

Precis som Amanda har jag passat på att läsa en del under helgerna. Även om min läsning inte har varit lika fasansfull, så har den (som vanligt?) inte heller direkt varit peppig.

Eftersom jag liksom inte kan låta bli läste jag Douglas Couplands Player One, en bok som verkar ha börjat som en föreläsning, men som ändå är upplagd ungefär som de flesta Couplandromaner är upplagda - ett deprimerande ämne (peak oil-apokalypsen), en positiv och milt andlig vinkling på det ämnet, quirky karaktärer som behandlas i växlande kapitel.
Coupland är en favorit av sentimentala skäl, och jag har alltså inga förhoppningar om att se hans böcker på något som helst objektivt sätt. Även om till och med jag vrider lite på mig över gestaltningen av Rachel, den androidlika asperger/Hitchcockblondinen. Eller snarare över försöket att mysa till henne - lika lönlöst som att försöka göra en gosversion av Big Bang-Sheldon. Bokens stora behållning blir snarare miljön, det går liksom inte att misslyckas med att stänga in ett gäng människor i en airport cocktail lounge.

Jag hann också med en annan författare som jag tenderar att läsa tvångsmässigt: så fort böckerna kommer ut, och lite oberoende av hur bra de verkar vara. Och David Sedaris senaste samling berättelser Squirrel seeks chipmunk är kanske inte hans mest briljanta.

Även om jag har snöat in på djurskildringar det senaste året och i grunden är positivt inställd till Sedaris fabler, eller bestiarium, så är han ändå bäst när han skriver om släkt, vänner och obekanta i mer hänsynslöst direkt form. Hans speciella blandning av mörker och humor återfinns också här, men jag skrattar helt enkelt mindre än vanligt.

Marie NDiayes Tre starka kvinnor recenserade jag tidigare i höst, och under julen läste jag ut hennes debut från 1985 Och den ljusnande framtid, som inte är helt lätt att få tag på i svensk översättning.

Berättelsen om den unga Z. är vagt samtida, men skriven på proustmanér med långa meningar och lillgammalt ålderdomlig vokabulär som är kongenial med huvudpersonen och hans syn på livet.

Betraktelserna kring kärleken, vänskapen, skolan och livets illusioner är knappast unika i litteraturhistorien, men det är övertygande skrivet och innehåller en hel del formuleringar som man gärna återvänder till.

"Då han själv aldrig skrev ett enda ord utan att vända det ut och in för att upptäcka och från en förklarande sats utplåna alla eventuella tvetydigheter (vilket gjorde hans brev så långa), tvivlade han inte på att samma sak gällde för hans väninna och att varje ord svarade mot ett exakt tankefragment, hade en unik, särskild och subtil andemening i det sammanhang där det använts, och där den unga flickan, om hon var redbar, bara kunde ha placerat det efter rigoröst begrundande."