Sne i hela hövvet

Tillbaka i stan efter en månad av livet på landet skulle jag kunna skriva lyriskt om sommaren, vemodigt om höstens första tecken eller ilsket om att betong alls finns. Men icke. I stället skriver jag om mina öron.

Min ömma fader har givit mig i arv ett så kallat "roman swimmers ear" (two, actually) och det innebär att när vatten rinner in så rinner det inte ut igen. I alla fall inte direkt. Detta leder till töntiga öronproppar och ett ännu töntigare hoppande efter bad. Ibland leder det också till konstant lock för öronen.

Ungefär när det vänstra örat släppte så drog det högra igång och nu är jag sne i skallen och avskuren från världen. Det får en massa konstiga effekter. Dels att jag inte kan koncentrera mig på något annat en suset i mitt eget huvud och dels att jag ständigt kör i fingrarna i örat på ett attraktivt sätt.

Och den ständigt återkommande farsen, förstås.

– Lisa, har du fortfarande lock för örat?

– Va?